Det hela kretsar kring en elefantunge på cirkus som hålls åtskild från sin mamma, och blir hårt tränad för att en dag kunna framföra konster för människorna. En flicka upptäcker hur miserabelt djuren har det, och en lite udda räddningsgrupp/-aktion skapas. Detta är plotten. Sensmoralen är naturligtvis att bojkotta djur-cirkus.
Det är inte ofta jag hittar på sedelärande berättelser, och faktiskt har jag haft problem med att få till en historia som man vill läsa, eftersom det är så mycket misär och tragik (jag börjar gråta varje gång jag tecknar elefantungen) som skildras. Min process brukar nämligen aldrig börja med en idé om "det här vill jag ha sagt!", utan det brukar mer vara på andra hållet: historian kan vara helt poänglös, kanske inspirerad av en gammal dröm eller ett barndomsminne, och råkar den få en poäng med sig på vägen så är det bara trevligt.
I mitt dilemma som låst mig så länge, fick jag idag äntligen hjälp med storyn av mitt bildtänk, som förmedlade bilder till kroppen, och den tecknande handen visade vägen genom att på näst intill magiskt vis rada upp de viktigaste karaktärerna för mig, och äntligen känner jag att jag kan börja skriva.
Tack tecknarhanden! Och bildtänket.
Elefantungen
Djurskötaren
Cirkusägarens likgiltiga dotter
Skådespelerskan som har ett stort djurreservat
Hjältinnan
