Tummelisa

Det är väl ingen idé, eller för den delen till något gagn, att hymla om att jag är ett stort fan av sagor. Jag tror jag har haft hemma hela Stadsbibliotekets sago-samling, inklusive deras litteratur om sagor. Jag tror att det som tilltalar mig så mycket är de starka kontrasterna mellan gott och ont och ljus och mörker. Och den starka symboliken. För att uttrycka det lite kort, som med allt annat är det mer komplext i verkligheten.
Så i lördags när jag steg in i en utställningslokal med titeln "Den mystiska skogen" och vandrade genom ett landskap av serie-original upphängda under dov belysning och lågmälda ljudmattor som utsöndrade den utlovade mystiken från titeln så kände jag mig hemskt till freds med livet. Och jag köpte naturligtvis ett exemplar av serien "Tummelisa - eller Den andra vildmarken" av Matilda Ruta, och njöt av de vackra illustrationerna en god stund.

Sen var jag tvungen att gå och teckna, och som ni säkert ser är det Tummelisa, naken och inte särskilt yster till kroppsformen; så kan det vara när man är en utsatt liten stumpa bosatt i den stora, farliga och överdimensionerade skogen. Naken blir man när man tappar sina kläder på nå vänster, och är man bortkommen och liten som en tumme är det lätt hänt. Dessutom ger man ett lite konstnärligare intryck, och uttryck, som modell, och konstnärlighet det gillar vi (jag och några av mina personligheter och kanske ni också.). Sen får jag nog inflika att min bild blev en mer klassisk tolkning av en värnlös liten stackare till Tummelisa, medan Matilda i sin serie söker bryta sagans konventioner genom att gestalta Tummelisa som en starkare och utvecklingsbenägen människa, som bryter mönster och slår sig ur den hjälplösa rollen.

Barnboksprojekt

Mitt barnboksprojekt som har legat och grott i kanske ett år nu, har äntligen tagit fart och jag tänkte dela med mig av den processen.

Det hela kretsar kring en elefantunge på cirkus som hålls åtskild från sin mamma, och blir hårt tränad för att en dag kunna framföra konster för människorna. En flicka upptäcker hur miserabelt djuren har det, och en lite udda räddningsgrupp/-aktion skapas. Detta är plotten. Sensmoralen är naturligtvis att bojkotta djur-cirkus.

Det är inte ofta jag hittar på sedelärande berättelser, och faktiskt har jag haft problem med att få till en historia som man vill läsa, eftersom det är så mycket misär och tragik (jag börjar gråta varje gång jag tecknar elefantungen) som skildras. Min process brukar nämligen aldrig börja med en idé om "det här vill jag ha sagt!", utan det brukar mer vara på andra hållet: historian kan vara helt poänglös, kanske inspirerad av en gammal dröm eller ett barndomsminne, och råkar den få en poäng med sig på vägen så är det bara trevligt.
I mitt dilemma som låst mig så länge, fick jag idag äntligen hjälp med storyn av mitt bildtänk, som förmedlade bilder till kroppen, och den tecknande handen visade vägen genom att på näst intill magiskt vis rada upp de viktigaste karaktärerna för mig, och äntligen känner jag att jag kan börja skriva.

Tack tecknarhanden! Och bildtänket.

Elefantungen


Djurskötaren


Cirkusägarens likgiltiga dotter


Skådespelerskan som har ett stort djurreservat


Hjältinnan

Min 1.a maj

När alla andra är ute och demonstrerar, så sitter jag på min kammare och grubblar över det här med Moder jord och hennes tillstånd. Här har ni resultatet. Inga storslagna strategier, bara en tyst och enkel vädjan.

Odysseus och sirenerna

Nya tider nalkas och jag har återvänt till universitetsvärlden, som jag egentligen helst inte befattar mig med; jag är varken intellektuell eller sugen på studentikosa spex, men jag intresserar mig för litteratur och har därför hoppat på en kurs inom detta.

En av våra första uppgifter var att ta oss igenom Homeros epos Odysséen, och eftersom jag kom sist till kvarn fick jag nöja mig med en lättläst variant (vilket egentligen gjorde att hela idén med uppgiften gick förlorad, eftersom originalutgåvan är skriven på hexameter, vilket den lättlästa inte är).
Den lättlästa texten var dessutom ackompanjerad av torra illustrationer som inte gör en människa glad, och stämde inte alls överens med mina inre bilder. Vilket var inspirerande, så jag började teckna.

Bilden föreställer Odysseus när han låtit sina män binda fast honom vid masten för att inte förtrollas av sirenernas sång och förloras för alltid.

Två från julhelgen

Jag som diggar ramar rätt hårt tycker att jag gjort mitt livs klipp när jag införskaffade fonten "Art Nouveau Frames & Borders", där varje typ är en tjusig ram. Här ser ni två av dem kring ett par bilder jag gjorde när julhelgen kändes lite för lång.

Kylskåpsmagneter och julekort

God jul ja!
Årets julklapp i år var kylskåpsmagneter. Tjoho, precis vad alla önskar sig och behöver! Bild kan du se här nedanför.
Känner du att du själv behöver några extra kylskåpsmagneter, med personlig prägel på till och med? Då har du hamnat på rätt blogg; maila mig så löser vi ditt problem på direkten!

Överst ser ni årets julkort till Chokladbiten, en julängel som så listigt smyger omkring när barnen sover, för att lägga presenter i deras strumpor (som är nytvättade).






















Du kan välja bland olika motiv.

Några klassiker

Jag själv är inte så värst bevandrad i Commedia dell'arte's karaktärsgarderob, men alla känner väl till den käre, godtrogne Pierrot som var förälskad i Columbina.
Historierna är olika: Ibland är han hennes man, och ibland inte, men hon är i alla fall ständigt kylig och ointresserad. Hon har Arlecchino (Harlequin) som hemlig älskare, vilket jag kan tycka är vansinne eftersom han har rykte om sig att vara lite utav en hund så att säga. Fast hundar är trevligare.

På bilden nedan har Pierrot gjort sig vacker och samlat mod och blommor för att uppvakta Columbina. Snart kommer hans hjärta att krossas för 511.e gången, och det kommer att bli hemskt tragiskt och sorgesamt, och hans lilla tår kommer att rulla långsamt ner för kinden och han kommer att gråta hela natten till Antony and the Johnsons. Sen börjar allt om igen.