CykelÄngeln

Min cykel är blå och vit och alldeles för trist för att kunna göra någon glad. Inget ont om dess pliktkänsla och kraft och snabbhet, absolut inte, det är snarare så att dess utseende inte riktigt matchar personligheten, så jag tänkte att det är dags för en liten "make-over", som man så käckt säger i allehanda program och magasin.

Längst fram ska jag måla en ängel som skyddar mig och min cykel mot den otäcka Malmö-trafiken! Och som ni ser på bilden har hon symbolen för liv i händerna, det borde avskräcka vilken fartdåre som helst! Cykeln blir för övrigt svart med guld-snirklar på.

"Cykelängeln: bättre och snyggare än hjälm!"

As it is - will become

Idag satt jag i receptionen och tänkte på en sak som nog nästan alla i hela Malmö, kanske till och med hela världen, tänkte på: sommar och sol, fluffiga små moln och "pick-nick i gröngräset med mjölk och bröd". Den världsvane har redan sett att på bilden är det pick-nick på stranden som gäller och inte i gröngräset, men hon är också så pass påläst att hon inser att detta bara är ett uttryck fransmännen tyckte om att nyttja under romantikens 1800-tal, en tid de gärna spenderade sina dagar "nära naturen" som en motsats till allt det materialistiska som Aristoteles vetenskapliga teser bidrog till. Nu ska jag sluta fylla ut texten.

TV-spel och fölsedagar

Nu kanske ni tror att jag gillar TV-spel jättemycket. Men så är det inte. Jag kan med glädje och stort nöje sträcka mig till att spela både Mario och Bust a move, men sen finns inga fler spel som fängslar mig riktigt. Förutom Tetris.
Annat är det med min kära pojkvän, som kanske i hemlighet drömmer ljuva drömmar om att leva i sitt favoritspel dagarna i ända. För att påminna honom om att det är bättre här, i den Malmö-gråa verkligheten, så tecknade jag honom en fiende ur Final Fantasy, som visserligen ser oerhört gullig och trevlig ut, men ryktena säger annat och det vet han.
Han blev glad och häpen såklart, vad ska man annars bli över en sån typ av födelsedagspresent?

Sånt som bär frukt

En sak som jag tycker mig behöva träna på, är olika typer av växtlighet. Blommor och träd som jag så hjärtans gärna tecknar behöver utvecklas lite från det där typiska trädet som är en pinne med en grön, fluffig boll på, på toppen. För att inte nämna den arketypiska blomman sen: en cirkel med fyra fem kronblad och en stjälk med ett och annat gammalt blad på. Det duger inte i det långa loppet minsann, så jag lånade mig en bok om prydnadsväxter i trädgård och på kuppen har jag lagt mig till med nya begrepp som "perenna växter" och "lökar och knölar". Det sistnämnda kunde jag i och för sig sen tidigare, fast då applicerat på människor.

En annan sak jag upptäckt att jag behöver träna på är att uppskatta papprets storlek i förhållande till det jag tänkt rita, så det inte går som det gick för den stackars tallen: den fick inte plats helt och hållet.

Värdinnan

"Hon var i fyrtioårsåldern, tjock och fet, med svarta ögonbryn och svarta ögon och godmodig av fetma och lättja; hon såg faktiskt inte illa ut. Men hon var alldeles för blyg av sig."

Så beskrivs Raskolnikovs värdinna i Brott & Straff, och jag var tvungen att se om jag kunde teckna någon som såg ut så...om hon "inte ser illa ut" är väl upp till var och en att avgöra förstås...hon har ju ett sött förkläde i alla fall.

Giftermål igen...

Det här inbjudningskortet till bröllop har en gammal kompis från Filmskolan beställt. Det är handtecknat, handfärglagt och i hopsatt i Photoshop.
Bilden kommer också hänga som tavla ovanför en rosa soffa i vilken alla gäster fotograferas under bröllopet, tjusigt värre tycker undertecknad!
Den är dessutom med på programbladet, fantastiskt!

Det är bruden som står för designen vill jag tillägga. Man kan säga i det här fallet att jag bara precis var hennes verktyg, vilket naturligtvis var ett nöje även om piskan i bakgrunden under våra telefonsamtal skrämde mig lite...

Halvnakna damer och äckliga barnflickor

Ja, det var ju också en titel kan man tycka, och ja det är det.

Som alltid när jag tecknar så finns det en historia bakom bilden, och även i detta fallet. Sjöjungfruarna är såklart ondskefulla små varelser fulla av begär och dekadens. De spanar, drömmer och suktar efter vilsekomna sjömän att förföra med skönsång och andra halvdanna metoder, för att slutligen dra med sig dem ner i djupet och göra slarvsylta av de stackars små gossarna.

Det finns även en historia om hur de hamnade på den där kalla, steniga klipp-ön, och den är inte trevlig, men den får ni läsa om i boken sen!

Barnflickan är som ni ser en lite föråldrad typ av flicka och hon är inte särskilt nådig. Hennes leverne är baserat på ålderdomliga katolska värderingar och hon vet att hon har gamle general Klüfte på sin sida, även om han varit död i snart 28 år. Vad den stackars lilla flickan har gjort som är så förkastligt kan vi bara spekulera i. Hon kanske slog ner en uråldrig vas med högt antikt värde, eller så prickade hon en glasruta med slangbellan, för det är inte ett guds barn vi talar om här inte. En riktig liten odåga har man hört många säga om henne, bortskämd och odräglig på alla sätt och vis. Men just nu är hon inte så modig minsann.