Tummelisa

Det är väl ingen idé, eller för den delen till något gagn, att hymla om att jag är ett stort fan av sagor. Jag tror jag har haft hemma hela Stadsbibliotekets sago-samling, inklusive deras litteratur om sagor. Jag tror att det som tilltalar mig så mycket är de starka kontrasterna mellan gott och ont och ljus och mörker. Och den starka symboliken. För att uttrycka det lite kort, som med allt annat är det mer komplext i verkligheten.
Så i lördags när jag steg in i en utställningslokal med titeln "Den mystiska skogen" och vandrade genom ett landskap av serie-original upphängda under dov belysning och lågmälda ljudmattor som utsöndrade den utlovade mystiken från titeln så kände jag mig hemskt till freds med livet. Och jag köpte naturligtvis ett exemplar av serien "Tummelisa - eller Den andra vildmarken" av Matilda Ruta, och njöt av de vackra illustrationerna en god stund.

Sen var jag tvungen att gå och teckna, och som ni säkert ser är det Tummelisa, naken och inte särskilt yster till kroppsformen; så kan det vara när man är en utsatt liten stumpa bosatt i den stora, farliga och överdimensionerade skogen. Naken blir man när man tappar sina kläder på nå vänster, och är man bortkommen och liten som en tumme är det lätt hänt. Dessutom ger man ett lite konstnärligare intryck, och uttryck, som modell, och konstnärlighet det gillar vi (jag och några av mina personligheter och kanske ni också.). Sen får jag nog inflika att min bild blev en mer klassisk tolkning av en värnlös liten stackare till Tummelisa, medan Matilda i sin serie söker bryta sagans konventioner genom att gestalta Tummelisa som en starkare och utvecklingsbenägen människa, som bryter mönster och slår sig ur den hjälplösa rollen.