Birthday cards

As I've come to realise that I have a surprisingly high rate of readers in the USA and in Germany, I've decided to write the blog texts in english. Now, my english is'nt very advanced, but I see this as an oppurtunity to better it, practice makes you better, as they say.
So, some birthdays have been coming up, and todays illustrations are those I've made for some friends and my son. Enjoy!

Birthdaycard for Chrisse. Aint she a sweetheart?

This one I've had framed, to give as a present to the birthday girl, Jessica. Cute as a doll, as always.

This one I did the night before my son turned 16. He's kind of a cool guy, but he's to cool to realise it.

Fastighetsägarna syds jubileumsbok

Jag avslutade ett uppdrag för nu ett tag sen,; Fastighetsägarna syd ville ha illustrationer till sin fina jubileumsbok, jag försåg dem. Hus är det bästa som finns att teckna. Förutom träd. Och människor.

Själva boken då. Jag har inget med formgivningen eller illustrationen på omslaget att göra.

Tidslinjen i inlagan har mina illustrationer.

En av bilderna från tidslinjen. 1939-49. Times were hard.

Lampa till mor, sommar-art deco till syster

En del av att vara konstnär/illustratör/dagdrömmare/receptionist är väl den bristfälliga ekonomin. Varje gång det drar ihop sig till födelsedagskalas står jag lika överraskad där dagen innan och kommer på att en present kommer att vara väntad. Det här handlar såklart ganska mycket om dåligt planeringssinne också, men låt oss skylla på den usla ekonomin en gång för alla. Fel på hela systemet är det. I princip.
Så. I en hast blir presenter producerade kvällen innan, med varierande resultat.
Det är tex. lite dumt att börja experimentera med nya material och metoder när man inte har tidsmarginaler, men det är just vad jag fick göra med mors lampskärm, som blev oväntat tjusig ändå med sin subtila och dova färgskala som flyter ut och skapar egna former på tyget. Mors egna lampfot tycker jag gör sitt till helheten med.Så, det är faktiskt inte alltid så dumt att experimentera när man inte har tidsmarginaler.

Sommarflickan på systers kaffefärgade akvarellpapper slank dit av sig själv i princip, jag blinkade till och där var hon, bara för mig att fylla i med färg och lite hjärtlig uppmärksamhet. Så blev det presenter detta året med.

Färdig barnbok!

Första bilderna av Grågris skissade jag upp för ett bra tag sen och första teckningen kom 2010. Grågris var ett mycket speciellt och högt älskat litet marsvin som vi här på Lundavägen 2 hade ynnesten att lära känna under den korta tid hon bevistade jordelivet.

Hennes karaktär inspirerade till diverse sagor och påhittade anekdoter och en del av dem ville jag skriva ner. Den första boken i den kommande bokserien handlar om när hon går på café och den har äntligen blivit färdigställd i sin fulla prakt! Grågris hade varit stolt, må gris-guden vaka över hennes ömma själ!

Här ser ni några av bilderna ur boken. Är ni intresserade av att läsa den så kontakta mig, så kan jag skicka er en fanzine-variant. Jag ska förmodligen trycka upp några ordentliga exemplar med när ekonomin tillåter (varför måste ekonomin alltid vara så strikt och sträng!).Jag är intresserad av åsikter från barn. Det råder delade meningar om målgruppen, men jag hävdar 5 till 7, medan andra menar 6 till 10.Vuxna får också intressera sig såklart! ; )

(Ska för övrigt byta blogg-verktyg, blogger något som gör mig så satans förbannad varje gång jag ska uppdatera min blogg. Ni ser ju själva hur det ser ut liksom.)

Alla är väl sugna på varm choklad efter en flygtur i snöstorm?

En hund stannade till och med och skällde på henne.

Grågris var tonåring, det märkte man på hennes tilltagande lättja och plötsliga och abnorma musikintresse.

...den ena såg ut som en olycklig citron och den andra såg ut som en sömnig postsäck...

Nygamla Häxan

Nytt år, nya utmaningar som de brukar säga vid årsskiften, de som tänker så alltså.
Själv kör jag på temat "gammalt blir nytt", eftersom jag tänker mer grönt.

1999-2000 gick jag den välrenommerade Serieskolan här i Malmö och en av serierna jag producerade där heter "Häxan och Döden". Jag hittade av en slump när jag letade efter något (borrmaskinsladdare) i källaren, en inramad ruta från den serien, och jag kände att jag genast måste läsa igenom den. När jag så kom upp ur den mörka och något trista källaren, letade jag upp Serieskolans årsbok och fick fram den gamla trasan i ett jehu.
Jag insåg att jag gillade konceptet och delar av manus, och tänkte att jag hade velat skriva om den och teckna den annorlunda.
Sen följde en fråga som för mig är ganska ovanlig; "Varför inte?".

Jag är normalt inte så lättsam av mig att denna typ av fråga har tillträde till mina tankars banor särskilt ofta, men jag antar att det var "vindar från förr" som ven genom mitt gamla dammiga psyke och en slags "spontanitet" från ungdomligare da´r inträdde vid åsynen av serien och jag sa "JA" till livet. Bland annat, livet. Men även tanken på en "remake" eller "makeover" eller "modernisering" av en gammal berättelse som låg, och fortfarande ligger, mig märkligt nära hjärtat.
Jag menar det mesta jag skrev för 12 år sen känner jag inget för precis, och jag lockas ofta till skratt för hur jag tänkte och var, och känner att det är något jag lämnat bakom mig.

Men inte i det här fallet alltså och jag började med den inramade serierutan och det är den processen jag hade tänkt dela med mig av här. Jag tycker det är så roligt att se andras tecknar-processer så jag tänkte att det kanske andra också tycker.
(Ett tips är att när ni klickat på bilden och fått upp "lightbox"-bilden så högerklicka på den och välj "Visa bild". Då kommer den upp på nytt och man kan förstora bilden.)

Lilla sagoprinsen

För ett tag sen, närmare bestämt, ungefär, för två år sedan, dök det på min näthinna upp en kväll när jag tvättade av ansiktet från dagens begivenheter, en liten prins som satt på huk under ett vackert, snirkligt, fantastiskt träd.
Han var just i färd med att klappa en sovande liten sammetskatt, och det var en varm och ljus dag som sakta led mot skymning. Det var en ögonblicksbild och den var målad med mustiga färger.
Jag gick och la mig, och funderade på bilden, hur vacker den var, som ett litet gyllene sagokorn, så kändes den.
Och jag blev naturligtvis tvungen att stiga upp igen och skissa ner den innan den hann försvinna, för likt en dröm blev den svagare och svagare och flöt ut i andra tankar och bilder.

Så har jag lyckats måla ut den, och det har inte tagit sån tid för det är en avancerad teckning, tvärtom: den är väldigt enkel och ibland kan det vara svårare att gestalta enkelhet, för det kräver mer närvaro.
Och den må inte vara mycket för världen, men jag känner mig väldigt tillfreds av att se på den.
Sagor, solkatter, prinsar och snirkliga träd; vem kan begära mer än så här i världen?

Tummelisa

Det är väl ingen idé, eller för den delen till något gagn, att hymla om att jag är ett stort fan av sagor. Jag tror jag har haft hemma hela Stadsbibliotekets sago-samling, inklusive deras litteratur om sagor. Jag tror att det som tilltalar mig så mycket är de starka kontrasterna mellan gott och ont och ljus och mörker. Och den starka symboliken. För att uttrycka det lite kort, som med allt annat är det mer komplext i verkligheten.
Så i lördags när jag steg in i en utställningslokal med titeln "Den mystiska skogen" och vandrade genom ett landskap av serie-original upphängda under dov belysning och lågmälda ljudmattor som utsöndrade den utlovade mystiken från titeln så kände jag mig hemskt till freds med livet. Och jag köpte naturligtvis ett exemplar av serien "Tummelisa - eller Den andra vildmarken" av Matilda Ruta, och njöt av de vackra illustrationerna en god stund.

Sen var jag tvungen att gå och teckna, och som ni säkert ser är det Tummelisa, naken och inte särskilt yster till kroppsformen; så kan det vara när man är en utsatt liten stumpa bosatt i den stora, farliga och överdimensionerade skogen. Naken blir man när man tappar sina kläder på nå vänster, och är man bortkommen och liten som en tumme är det lätt hänt. Dessutom ger man ett lite konstnärligare intryck, och uttryck, som modell, och konstnärlighet det gillar vi (jag och några av mina personligheter och kanske ni också.). Sen får jag nog inflika att min bild blev en mer klassisk tolkning av en värnlös liten stackare till Tummelisa, medan Matilda i sin serie söker bryta sagans konventioner genom att gestalta Tummelisa som en starkare och utvecklingsbenägen människa, som bryter mönster och slår sig ur den hjälplösa rollen.