Lampa till mor, sommar-art deco till syster

En del av att vara konstnär/illustratör/dagdrömmare/receptionist är väl den bristfälliga ekonomin. Varje gång det drar ihop sig till födelsedagskalas står jag lika överraskad där dagen innan och kommer på att en present kommer att vara väntad. Det här handlar såklart ganska mycket om dåligt planeringssinne också, men låt oss skylla på den usla ekonomin en gång för alla. Fel på hela systemet är det. I princip.
Så. I en hast blir presenter producerade kvällen innan, med varierande resultat.
Det är tex. lite dumt att börja experimentera med nya material och metoder när man inte har tidsmarginaler, men det är just vad jag fick göra med mors lampskärm, som blev oväntat tjusig ändå med sin subtila och dova färgskala som flyter ut och skapar egna former på tyget. Mors egna lampfot tycker jag gör sitt till helheten med.Så, det är faktiskt inte alltid så dumt att experimentera när man inte har tidsmarginaler.

Sommarflickan på systers kaffefärgade akvarellpapper slank dit av sig själv i princip, jag blinkade till och där var hon, bara för mig att fylla i med färg och lite hjärtlig uppmärksamhet. Så blev det presenter detta året med.

Nygamla Häxan

Nytt år, nya utmaningar som de brukar säga vid årsskiften, de som tänker så alltså.
Själv kör jag på temat "gammalt blir nytt", eftersom jag tänker mer grönt.

1999-2000 gick jag den välrenommerade Serieskolan här i Malmö och en av serierna jag producerade där heter "Häxan och Döden". Jag hittade av en slump när jag letade efter något (borrmaskinsladdare) i källaren, en inramad ruta från den serien, och jag kände att jag genast måste läsa igenom den. När jag så kom upp ur den mörka och något trista källaren, letade jag upp Serieskolans årsbok och fick fram den gamla trasan i ett jehu.
Jag insåg att jag gillade konceptet och delar av manus, och tänkte att jag hade velat skriva om den och teckna den annorlunda.
Sen följde en fråga som för mig är ganska ovanlig; "Varför inte?".

Jag är normalt inte så lättsam av mig att denna typ av fråga har tillträde till mina tankars banor särskilt ofta, men jag antar att det var "vindar från förr" som ven genom mitt gamla dammiga psyke och en slags "spontanitet" från ungdomligare da´r inträdde vid åsynen av serien och jag sa "JA" till livet. Bland annat, livet. Men även tanken på en "remake" eller "makeover" eller "modernisering" av en gammal berättelse som låg, och fortfarande ligger, mig märkligt nära hjärtat.
Jag menar det mesta jag skrev för 12 år sen känner jag inget för precis, och jag lockas ofta till skratt för hur jag tänkte och var, och känner att det är något jag lämnat bakom mig.

Men inte i det här fallet alltså och jag började med den inramade serierutan och det är den processen jag hade tänkt dela med mig av här. Jag tycker det är så roligt att se andras tecknar-processer så jag tänkte att det kanske andra också tycker.
(Ett tips är att när ni klickat på bilden och fått upp "lightbox"-bilden så högerklicka på den och välj "Visa bild". Då kommer den upp på nytt och man kan förstora bilden.)

Lilla sagoprinsen

För ett tag sen, närmare bestämt, ungefär, för två år sedan, dök det på min näthinna upp en kväll när jag tvättade av ansiktet från dagens begivenheter, en liten prins som satt på huk under ett vackert, snirkligt, fantastiskt träd.
Han var just i färd med att klappa en sovande liten sammetskatt, och det var en varm och ljus dag som sakta led mot skymning. Det var en ögonblicksbild och den var målad med mustiga färger.
Jag gick och la mig, och funderade på bilden, hur vacker den var, som ett litet gyllene sagokorn, så kändes den.
Och jag blev naturligtvis tvungen att stiga upp igen och skissa ner den innan den hann försvinna, för likt en dröm blev den svagare och svagare och flöt ut i andra tankar och bilder.

Så har jag lyckats måla ut den, och det har inte tagit sån tid för det är en avancerad teckning, tvärtom: den är väldigt enkel och ibland kan det vara svårare att gestalta enkelhet, för det kräver mer närvaro.
Och den må inte vara mycket för världen, men jag känner mig väldigt tillfreds av att se på den.
Sagor, solkatter, prinsar och snirkliga träd; vem kan begära mer än så här i världen?