Birthday cards

As I've come to realise that I have a surprisingly high rate of readers in the USA and in Germany, I've decided to write the blog texts in english. Now, my english is'nt very advanced, but I see this as an oppurtunity to better it, practice makes you better, as they say.
So, some birthdays have been coming up, and todays illustrations are those I've made for some friends and my son. Enjoy!

Birthdaycard for Chrisse. Aint she a sweetheart?

This one I've had framed, to give as a present to the birthday girl, Jessica. Cute as a doll, as always.

This one I did the night before my son turned 16. He's kind of a cool guy, but he's to cool to realise it.

Fastighetsägarna syds jubileumsbok

Jag avslutade ett uppdrag för nu ett tag sen,; Fastighetsägarna syd ville ha illustrationer till sin fina jubileumsbok, jag försåg dem. Hus är det bästa som finns att teckna. Förutom träd. Och människor.

Själva boken då. Jag har inget med formgivningen eller illustrationen på omslaget att göra.

Tidslinjen i inlagan har mina illustrationer.

En av bilderna från tidslinjen. 1939-49. Times were hard.

Lampa till mor, sommar-art deco till syster

En del av att vara konstnär/illustratör/dagdrömmare/receptionist är väl den bristfälliga ekonomin. Varje gång det drar ihop sig till födelsedagskalas står jag lika överraskad där dagen innan och kommer på att en present kommer att vara väntad. Det här handlar såklart ganska mycket om dåligt planeringssinne också, men låt oss skylla på den usla ekonomin en gång för alla. Fel på hela systemet är det. I princip.
Så. I en hast blir presenter producerade kvällen innan, med varierande resultat.
Det är tex. lite dumt att börja experimentera med nya material och metoder när man inte har tidsmarginaler, men det är just vad jag fick göra med mors lampskärm, som blev oväntat tjusig ändå med sin subtila och dova färgskala som flyter ut och skapar egna former på tyget. Mors egna lampfot tycker jag gör sitt till helheten med.Så, det är faktiskt inte alltid så dumt att experimentera när man inte har tidsmarginaler.

Sommarflickan på systers kaffefärgade akvarellpapper slank dit av sig själv i princip, jag blinkade till och där var hon, bara för mig att fylla i med färg och lite hjärtlig uppmärksamhet. Så blev det presenter detta året med.

Färdig barnbok!

Första bilderna av Grågris skissade jag upp för ett bra tag sen och första teckningen kom 2010. Grågris var ett mycket speciellt och högt älskat litet marsvin som vi här på Lundavägen 2 hade ynnesten att lära känna under den korta tid hon bevistade jordelivet.

Hennes karaktär inspirerade till diverse sagor och påhittade anekdoter och en del av dem ville jag skriva ner. Den första boken i den kommande bokserien handlar om när hon går på café och den har äntligen blivit färdigställd i sin fulla prakt! Grågris hade varit stolt, må gris-guden vaka över hennes ömma själ!

Här ser ni några av bilderna ur boken. Är ni intresserade av att läsa den så kontakta mig, så kan jag skicka er en fanzine-variant. Jag ska förmodligen trycka upp några ordentliga exemplar med när ekonomin tillåter (varför måste ekonomin alltid vara så strikt och sträng!).Jag är intresserad av åsikter från barn. Det råder delade meningar om målgruppen, men jag hävdar 5 till 7, medan andra menar 6 till 10.Vuxna får också intressera sig såklart! ; )

(Ska för övrigt byta blogg-verktyg, blogger något som gör mig så satans förbannad varje gång jag ska uppdatera min blogg. Ni ser ju själva hur det ser ut liksom.)

Alla är väl sugna på varm choklad efter en flygtur i snöstorm?

En hund stannade till och med och skällde på henne.

Grågris var tonåring, det märkte man på hennes tilltagande lättja och plötsliga och abnorma musikintresse.

...den ena såg ut som en olycklig citron och den andra såg ut som en sömnig postsäck...

Nygamla Häxan

Nytt år, nya utmaningar som de brukar säga vid årsskiften, de som tänker så alltså.
Själv kör jag på temat "gammalt blir nytt", eftersom jag tänker mer grönt.

1999-2000 gick jag den välrenommerade Serieskolan här i Malmö och en av serierna jag producerade där heter "Häxan och Döden". Jag hittade av en slump när jag letade efter något (borrmaskinsladdare) i källaren, en inramad ruta från den serien, och jag kände att jag genast måste läsa igenom den. När jag så kom upp ur den mörka och något trista källaren, letade jag upp Serieskolans årsbok och fick fram den gamla trasan i ett jehu.
Jag insåg att jag gillade konceptet och delar av manus, och tänkte att jag hade velat skriva om den och teckna den annorlunda.
Sen följde en fråga som för mig är ganska ovanlig; "Varför inte?".

Jag är normalt inte så lättsam av mig att denna typ av fråga har tillträde till mina tankars banor särskilt ofta, men jag antar att det var "vindar från förr" som ven genom mitt gamla dammiga psyke och en slags "spontanitet" från ungdomligare da´r inträdde vid åsynen av serien och jag sa "JA" till livet. Bland annat, livet. Men även tanken på en "remake" eller "makeover" eller "modernisering" av en gammal berättelse som låg, och fortfarande ligger, mig märkligt nära hjärtat.
Jag menar det mesta jag skrev för 12 år sen känner jag inget för precis, och jag lockas ofta till skratt för hur jag tänkte och var, och känner att det är något jag lämnat bakom mig.

Men inte i det här fallet alltså och jag började med den inramade serierutan och det är den processen jag hade tänkt dela med mig av här. Jag tycker det är så roligt att se andras tecknar-processer så jag tänkte att det kanske andra också tycker.
(Ett tips är att när ni klickat på bilden och fått upp "lightbox"-bilden så högerklicka på den och välj "Visa bild". Då kommer den upp på nytt och man kan förstora bilden.)

Lilla sagoprinsen

För ett tag sen, närmare bestämt, ungefär, för två år sedan, dök det på min näthinna upp en kväll när jag tvättade av ansiktet från dagens begivenheter, en liten prins som satt på huk under ett vackert, snirkligt, fantastiskt träd.
Han var just i färd med att klappa en sovande liten sammetskatt, och det var en varm och ljus dag som sakta led mot skymning. Det var en ögonblicksbild och den var målad med mustiga färger.
Jag gick och la mig, och funderade på bilden, hur vacker den var, som ett litet gyllene sagokorn, så kändes den.
Och jag blev naturligtvis tvungen att stiga upp igen och skissa ner den innan den hann försvinna, för likt en dröm blev den svagare och svagare och flöt ut i andra tankar och bilder.

Så har jag lyckats måla ut den, och det har inte tagit sån tid för det är en avancerad teckning, tvärtom: den är väldigt enkel och ibland kan det vara svårare att gestalta enkelhet, för det kräver mer närvaro.
Och den må inte vara mycket för världen, men jag känner mig väldigt tillfreds av att se på den.
Sagor, solkatter, prinsar och snirkliga träd; vem kan begära mer än så här i världen?

Tummelisa

Det är väl ingen idé, eller för den delen till något gagn, att hymla om att jag är ett stort fan av sagor. Jag tror jag har haft hemma hela Stadsbibliotekets sago-samling, inklusive deras litteratur om sagor. Jag tror att det som tilltalar mig så mycket är de starka kontrasterna mellan gott och ont och ljus och mörker. Och den starka symboliken. För att uttrycka det lite kort, som med allt annat är det mer komplext i verkligheten.
Så i lördags när jag steg in i en utställningslokal med titeln "Den mystiska skogen" och vandrade genom ett landskap av serie-original upphängda under dov belysning och lågmälda ljudmattor som utsöndrade den utlovade mystiken från titeln så kände jag mig hemskt till freds med livet. Och jag köpte naturligtvis ett exemplar av serien "Tummelisa - eller Den andra vildmarken" av Matilda Ruta, och njöt av de vackra illustrationerna en god stund.

Sen var jag tvungen att gå och teckna, och som ni säkert ser är det Tummelisa, naken och inte särskilt yster till kroppsformen; så kan det vara när man är en utsatt liten stumpa bosatt i den stora, farliga och överdimensionerade skogen. Naken blir man när man tappar sina kläder på nå vänster, och är man bortkommen och liten som en tumme är det lätt hänt. Dessutom ger man ett lite konstnärligare intryck, och uttryck, som modell, och konstnärlighet det gillar vi (jag och några av mina personligheter och kanske ni också.). Sen får jag nog inflika att min bild blev en mer klassisk tolkning av en värnlös liten stackare till Tummelisa, medan Matilda i sin serie söker bryta sagans konventioner genom att gestalta Tummelisa som en starkare och utvecklingsbenägen människa, som bryter mönster och slår sig ur den hjälplösa rollen.

Barnboksprojekt

Mitt barnboksprojekt som har legat och grott i kanske ett år nu, har äntligen tagit fart och jag tänkte dela med mig av den processen.

Det hela kretsar kring en elefantunge på cirkus som hålls åtskild från sin mamma, och blir hårt tränad för att en dag kunna framföra konster för människorna. En flicka upptäcker hur miserabelt djuren har det, och en lite udda räddningsgrupp/-aktion skapas. Detta är plotten. Sensmoralen är naturligtvis att bojkotta djur-cirkus.

Det är inte ofta jag hittar på sedelärande berättelser, och faktiskt har jag haft problem med att få till en historia som man vill läsa, eftersom det är så mycket misär och tragik (jag börjar gråta varje gång jag tecknar elefantungen) som skildras. Min process brukar nämligen aldrig börja med en idé om "det här vill jag ha sagt!", utan det brukar mer vara på andra hållet: historian kan vara helt poänglös, kanske inspirerad av en gammal dröm eller ett barndomsminne, och råkar den få en poäng med sig på vägen så är det bara trevligt.
I mitt dilemma som låst mig så länge, fick jag idag äntligen hjälp med storyn av mitt bildtänk, som förmedlade bilder till kroppen, och den tecknande handen visade vägen genom att på näst intill magiskt vis rada upp de viktigaste karaktärerna för mig, och äntligen känner jag att jag kan börja skriva.

Tack tecknarhanden! Och bildtänket.

Elefantungen


Djurskötaren


Cirkusägarens likgiltiga dotter


Skådespelerskan som har ett stort djurreservat


Hjältinnan

Min 1.a maj

När alla andra är ute och demonstrerar, så sitter jag på min kammare och grubblar över det här med Moder jord och hennes tillstånd. Här har ni resultatet. Inga storslagna strategier, bara en tyst och enkel vädjan.

Odysseus och sirenerna

Nya tider nalkas och jag har återvänt till universitetsvärlden, som jag egentligen helst inte befattar mig med; jag är varken intellektuell eller sugen på studentikosa spex, men jag intresserar mig för litteratur och har därför hoppat på en kurs inom detta.

En av våra första uppgifter var att ta oss igenom Homeros epos Odysséen, och eftersom jag kom sist till kvarn fick jag nöja mig med en lättläst variant (vilket egentligen gjorde att hela idén med uppgiften gick förlorad, eftersom originalutgåvan är skriven på hexameter, vilket den lättlästa inte är).
Den lättlästa texten var dessutom ackompanjerad av torra illustrationer som inte gör en människa glad, och stämde inte alls överens med mina inre bilder. Vilket var inspirerande, så jag började teckna.

Bilden föreställer Odysseus när han låtit sina män binda fast honom vid masten för att inte förtrollas av sirenernas sång och förloras för alltid.

Två från julhelgen

Jag som diggar ramar rätt hårt tycker att jag gjort mitt livs klipp när jag införskaffade fonten "Art Nouveau Frames & Borders", där varje typ är en tjusig ram. Här ser ni två av dem kring ett par bilder jag gjorde när julhelgen kändes lite för lång.

Kylskåpsmagneter och julekort

God jul ja!
Årets julklapp i år var kylskåpsmagneter. Tjoho, precis vad alla önskar sig och behöver! Bild kan du se här nedanför.
Känner du att du själv behöver några extra kylskåpsmagneter, med personlig prägel på till och med? Då har du hamnat på rätt blogg; maila mig så löser vi ditt problem på direkten!

Överst ser ni årets julkort till Chokladbiten, en julängel som så listigt smyger omkring när barnen sover, för att lägga presenter i deras strumpor (som är nytvättade).






















Du kan välja bland olika motiv.

Några klassiker

Jag själv är inte så värst bevandrad i Commedia dell'arte's karaktärsgarderob, men alla känner väl till den käre, godtrogne Pierrot som var förälskad i Columbina.
Historierna är olika: Ibland är han hennes man, och ibland inte, men hon är i alla fall ständigt kylig och ointresserad. Hon har Arlecchino (Harlequin) som hemlig älskare, vilket jag kan tycka är vansinne eftersom han har rykte om sig att vara lite utav en hund så att säga. Fast hundar är trevligare.

På bilden nedan har Pierrot gjort sig vacker och samlat mod och blommor för att uppvakta Columbina. Snart kommer hans hjärta att krossas för 511.e gången, och det kommer att bli hemskt tragiskt och sorgesamt, och hans lilla tår kommer att rulla långsamt ner för kinden och han kommer att gråta hela natten till Antony and the Johnsons. Sen börjar allt om igen.

Dranei-en

Som tidigare nämnts är jag ingen datorspelare precis, men några i min direkta närhet är. Och efter att ha uttryckt att jag tänkt spendera dagen med att teckna fantasy av något slag, gav den kräsnaste av dem mig i uppdrag att illustrera en dranei.
Detta är alltså en ras i World of warcraft om jag förstått saken rätt. Eftersom jag är mån om att hålla mina nära och kära i ett glatt och nöjt tillstånd påbörjade jag min dranei, som fick bli av sorten shaman.(tror man säger sort..)


Jag har sett att även "draenei" förekommer som stavning, men detta är ju som bekant ingen rättstavnings-blogg, så det får vara hur det vill med den saken.

Lillith

Det finns många olika berättelser om Lillith och om vem hon egentligen var och vad hon egentligen heter.

Den myt som tilltalar mig mest, är att hon var Adams första kvinna, en bångstyrig och egensinnad dam som inte ville låta sig kuvas av vem som helst, och således sprang hon hellre sin väg än levde med den dominante patriarken Adam.
Adam vände sig genast till Gud för att gnälla och gnyla, och Gud gav honom såklart en ny kvinna efter att han försökt förmå Lillith att återvända till Adam, och efter en hel del hårda ord från den sataniska maran, under det att hon kungjorde sin vägran.
Eva skapades av Adams eget kött och på det viset kunde hon få en fogligare natur. Tack och lov för det Adam!

Vill man hitta Lillith i Bibeln får man läsa en del mellan raderna.
I skapelseberättelsen skapar Gud kvinnan två gånger - först skapar han mannen och kvinnan till sin avbild, sedan skapar han Eva av Adams revben.
Liliths symbol är ormen, en välkänd gestalt i Bibeln...

Här kan man läsa lite mer: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lilit

http://hem.bredband.net/lilithfanzine/lilithvem.html

Boken om Grågris

Jag tecknar inte bara, utan försöker mig även på att skriva då och då. Efter en lång period av improduktivitet på den fronten så tvingade jag mig själv till att skriva en liten saga, mest för att komma igång med något nytt. Detta resulterade i en av de mest o-inspirerade sagor jag nånsin krystat ur mig, men det får vi tala lite tyst om för huvudpersonen kan ta illa vid sig, hon är i en känslig ålder. Sagan heter "Grågris går på café", och handlar om vårt lilla marsvin Grågris, som går på café! Jag fick till några blyerts-skisser och det är dessa jag delar med er här.

Räknat i människo-år var Grågris tonåring, det märkte man på hennes tilltagande lättja och plötsliga och abnorma musikintresse.
För att inte tala om alla hennes idolplanscher från Twilight-filmerna.












Dörren var alldeles för tung för Grågris att öppna, men snabbtänkt som hon var kom hon genast på en smart plan. Med sina vassa små gnagartänder gnagde hon en lagom stor öppning i dörren och klämde sig in genom den.

CykelÄngeln

Min cykel är blå och vit och alldeles för trist för att kunna göra någon glad. Inget ont om dess pliktkänsla och kraft och snabbhet, absolut inte, det är snarare så att dess utseende inte riktigt matchar personligheten, så jag tänkte att det är dags för en liten "make-over", som man så käckt säger i allehanda program och magasin.

Längst fram ska jag måla en ängel som skyddar mig och min cykel mot den otäcka Malmö-trafiken! Och som ni ser på bilden har hon symbolen för liv i händerna, det borde avskräcka vilken fartdåre som helst! Cykeln blir för övrigt svart med guld-snirklar på.

"Cykelängeln: bättre och snyggare än hjälm!"

As it is - will become

Idag satt jag i receptionen och tänkte på en sak som nog nästan alla i hela Malmö, kanske till och med hela världen, tänkte på: sommar och sol, fluffiga små moln och "pick-nick i gröngräset med mjölk och bröd". Den världsvane har redan sett att på bilden är det pick-nick på stranden som gäller och inte i gröngräset, men hon är också så pass påläst att hon inser att detta bara är ett uttryck fransmännen tyckte om att nyttja under romantikens 1800-tal, en tid de gärna spenderade sina dagar "nära naturen" som en motsats till allt det materialistiska som Aristoteles vetenskapliga teser bidrog till. Nu ska jag sluta fylla ut texten.

TV-spel och fölsedagar

Nu kanske ni tror att jag gillar TV-spel jättemycket. Men så är det inte. Jag kan med glädje och stort nöje sträcka mig till att spela både Mario och Bust a move, men sen finns inga fler spel som fängslar mig riktigt. Förutom Tetris.
Annat är det med min kära pojkvän, som kanske i hemlighet drömmer ljuva drömmar om att leva i sitt favoritspel dagarna i ända. För att påminna honom om att det är bättre här, i den Malmö-gråa verkligheten, så tecknade jag honom en fiende ur Final Fantasy, som visserligen ser oerhört gullig och trevlig ut, men ryktena säger annat och det vet han.
Han blev glad och häpen såklart, vad ska man annars bli över en sån typ av födelsedagspresent?

Sånt som bär frukt

En sak som jag tycker mig behöva träna på, är olika typer av växtlighet. Blommor och träd som jag så hjärtans gärna tecknar behöver utvecklas lite från det där typiska trädet som är en pinne med en grön, fluffig boll på, på toppen. För att inte nämna den arketypiska blomman sen: en cirkel med fyra fem kronblad och en stjälk med ett och annat gammalt blad på. Det duger inte i det långa loppet minsann, så jag lånade mig en bok om prydnadsväxter i trädgård och på kuppen har jag lagt mig till med nya begrepp som "perenna växter" och "lökar och knölar". Det sistnämnda kunde jag i och för sig sen tidigare, fast då applicerat på människor.

En annan sak jag upptäckt att jag behöver träna på är att uppskatta papprets storlek i förhållande till det jag tänkt rita, så det inte går som det gick för den stackars tallen: den fick inte plats helt och hållet.